JAG HAR INGEN

Jag känner mig så fruktansvärt ensam, egentligen är jag ju inte det. Jag har en bra familj och personer att umgås med men ändå känner jag inte att jag har någon. Någon att se fram emot att träffa. Någon att sakna när denne är borta.Krama tusen gånger om. Prata om allt med. Någon man vill umgås med hela tiden, sova över, fika, skratta. Någon riktigt nära. Det har inte riktigt jag. Hon jag hade är för länge sedan borta.
Jag vill ha en anledning att vakna upp på morgonen, något att se fram emot. Något att göra. Något att på riktigt längta till. Men vad? Jag har ingen och jag har inget. 
 
Jag känner mig så jävla ful. Inte tjock, utan liksom ful. Jag tittar på bilder tagna utav mig och tänker är jag verkligen så ful? Blyg, tråkigt, ointressant och ful är vad jag är känner mig som dygnet runt. Jag skriver inte detta för att få "men det är du ju inte alls :))" - kommentarer utan det är såhär jag känner och har känt i en evighet och jag ÖNSKAR verkligen att jag inte gjorde det. Någon annans åsikt kan inte få mig att ändra det. Jag känner mig verkligen fulare och sämre än alla jag känner och ser. Jag orkar knappt kolla mig själv i spegeln. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill vara glad. 
 
#1 - - Anonym:

Åh vill bara krama om dig, och säga att du är värd bättre än dina tankar.

#2 - - Johanna:

Något fick mig att trycka på kommentera-knappen och jag vet inte vad. Kanske för att jag känner igen mig, kanske för att jag tycker synd om dig.

Om man vill sluta med något så hjälper det inte att klaga över det, för ingen kan hjälpa dig. Tänk på hur du gjorde när du slutade räkna kalorier. Du gav dig fan på det! Gör samma sak nu, bara bestäm dig att nu ska jag ett säga ett enda ont ord om mig själv längre. Det är svårt, men det går.

Och dn sista kommentar, ge dig in i böckerna värld! Det finns något för alla, och gillar du inte att läsa har du inte läst rätt bok. Ta tag i dig själv och bestämd dig för vilket liv du vill leva. Det är i dina händer.

Svar: Jag vill inte att man tycker synd om mig utan detta är liksom ett dagboksinlägg.

Självklart, jag kan ju inte bara sitta och vara deppig och förvänta mig att set ska bli bättre. Men att inte räkna kaloroer har jag gjort i den största delen av mitt liv, det var svårt men jag vet hur det är att inte räkna MEN tycka illa om mig själv har jag gjort bokstavligen hela mitt liv. Så jag vet inte riktigt hur man gör något jag aldrig gjort?

Böcker läser jag varje dag, det är den lilla stund jag kan komma bort för en stund. Men vad tänkte du med det? Man kan ju inte gömma hur man mår bakom böcker?

Tack för din kommentar och förlåt för att jag låter så neggo. Jag vill ju inte må såhär men jag vet inte hur man inte gör det.
Maya

#3 - - Sofia:

Hej! Följer dig på instagram, men hittade din blogg först nu. Jag känner mig precis som du, ensam. Du verkar som en jättegullig tjej, hör gärna av dig om du vill prata! Antingen på min mail eller Facebook (sofia Rathsman) kram!

#4 - - Hanna:

Jag känner också såhär. Att jag är helt värdelös alltså. Men jag tror att jag lyckas glömma det ibland. Fast sen kommer jag liksom på det och då vill jag bara gräva ner mig någonstans för att jag är så ful, värdelös och typ efterbliven eller nåt. Och för att jag inte alls är lika bra, snygg och rolig som mina vänner och alla andra runt omkring mig. Då försöker jag tänka att jag duger som jag är, men det går ju fan inte.
Ursäkta att jag deppar på din blogg och skrev en flummig liten text, ville bara dela med mig av mina känslor eftersom att de liknar dina. Om du känner att kommentaren är för jobbig kan du radera den.
Hoppas att du kan bli glad på något sätt, alla förtjänar ju det.

Svar: Hoppas du lyckas bli glad du med! Så jävla jobbigt att känna såhär.
Maya

#5 - - Fegisss heh:

Känner mig också rätt ensam, även om det är folk runt omkring hela tiden :(( känner mig liksom inte riktigt uppskattad eller som ett förstahands val... Hoppas lika mycket som du att hitta någon att bara skrattaskrattaskratta med och prata om allt med cuz this sucks horesebalzzz ))):

Svar: Tur att man inte är den enda med denna känslan ): men someday hittar man nog en sådan person, liksom vi har många år framför oss.
Maya

#6 - - Merry:

Den känslan som du beskriver är en känsla jag tror de flesta går igenom då och då. Jag brukar också känna mig intetsägande ibland och riktigt ensam, fastän jag vet att jag har familj och vänner i min närhet. Men när jag känner så gör jag tvärtemot det man borde göra, sträcka ut sin hand mot dem. Men blir så introvert.... Våga prata med dina vänner om detta så+ kanske du blir överraskad hur bra det gick och utvecklar något mer med någon :))

#7 - - Maja:

Det är helt sjukt men när jag läste den här texten kändes det som att jag lika gärna hade kunnat skriva den själv. Känslorna du beskriver är precis dom jag känner och jag får panik eftersom jag inte vet vad jag ska göra åt det. Känns som att jag bara går runt och väntar på att livet ska bli bättre och mer spännande, att jag ska få betydelse men samtidigt inser jag att det är ett önsketänk. Skönt i alla fall att veta att jag inte är ensam, säg till om du vill ha någon att prata med, kram!

↑