fightinged.blogg.se

Ja,i början var jag aningens 'mullig' och ville helt enkelt gå ner i vikt, jag ville ha dendär platta magen och slimmade benen. I början gick det faktiskt ganska bra och jag åt inte för lite utan åt mig mätt och tränade lagom (ca 4 gånger i veckan). Jag brukade äta hela block av choklad och dricka cola, äta hela kakpaket osv VARJE DAG. Pizza flera gånger i månaden osv osv innan jag bestämde mig för att börja äta hälsosammare och gå ner i vikt. Det är inte nyttigt att svälta sin kropp men som jag åt innan äs var heller inte bra. Numera tycker jag att jag börjar hitta en balans, jag äter något onyttigt då jag vill det men ger också näring till min kropp genom att äta bra mat. 

 

Hade en fitnessinstagram helt enkelt, jag har ALLTID varit emot att svälta sig själv, att gå ner i vikt fastän man inte behöver, kroppsideal osv, tyckt att vill man gå ner i vikt bör man göra det på ett hälsosamt sätt. Tycker så både nu och innan äs. Så jag trodde verkligen aldrig att jag skulle bli tjejen med en ätstörning. Jag märkte inte att jag långsamt började bli sjuk, liksom jag? En ätstörning? Omöjligt. 

 

När folk frågade om jag bantade sa jag genast "Nej! Jag bantar inte, jag lever bara en hälsosam livsstil". Jag påverkades otroligt av alla på instagram som skrev "jag går pw varje morgon och tränar tio pass i veckan på det" "har inte haft en viloag på 3 veckor" osv, så jag tänkte att jag borde nog börja träna mer då alla andra verkar göra det. Så varje morgon (på tom mage) gick jag antingen ut och sprang, gick eller körde något pass. Jag slutade gå ut med kompisar för jag var ju tvungen att gå hem och träna, så det var vad jag gjorde varje dag direkt efter skolan. Jag började räkna kalorier allt noggrannare och blev som besatt av siffror. 

 

Bilderna jag lade upp kanske såg ut som normala måltider, inte som någon som direkt svälter sig själv. Och nej, jag var aldrig tjejen som åt ett äpple om dagen. Åt kanske omkring 800 kalorier om dagen och var konstant hungrig. Jag försökte ständigt sänka mitt kaloriintag och tränade då varje dag. Jag intalade mig själv att jag gick på "periodisk fasta" och kunde äta mitt första mål klockan 3 på eftermiddagen och var då konstant hungrig fram tills dess. 

 

Tillslut började jag hetsäta. Åt jag en bulle tyckte jag hela dagen var förstörd och bara åt och åt tills jag låg ångestfylld och med en extremt svullen mage (svullnades kunde vara i flera dagar) 1-2 dagar efter jag hetsätit åt jag oftast ingenting, kanske ett äpple. Jag kände mig så äcklig och hemsk och tänkte hur någon någonsin kan äta så mycket. Jag började hetsäta nästan varje helg, och eftersom jag svälte mig själv dagarna efter fortsatte jag ändå att gå ner i vikt. Kunde lägga upp en måltid på instagram och kalla det "mellanmål" fastän det var en middag eller till och med det enda jag åt på den dagen. Och ibland la jag inte upp något för jag åt ju ingenting. 

 

Jag insåg fortfarande inte att jag var sjuk. Jag bantade inte, jag levde ju bara en häslosam livsstil. Istället för att säga "oj så bra jobbat, hur har du gjort" började folk bli mer oroliga då jag bara fortsatte att gå ner. Snart började jag inse att jag inte hade ett normalt förhållande till mat. Jag försökte sluta räkna kalorier länge och tillslut lyckades jag. Jag lyckades även sluta hetsäta vilket jag trodde var helt omöjligt. Har nu inte hetsätit på nästan ett år och tror aldrig det kommer hända igen då jag liksom funnit mer av en balans nu. 

 

Jag var dock fortfarande livrädd för 'onyttigt' och kolhydrater överlag. Då jag inte heståt längre gick jag snabbare ner i vikt, även fast jag inte räknade kalorier åt jag alldeles för lite. Skolan började och jag började äta lunchen där (hade inte ätit skollunchen på nästan hela terminen innan sommarlovet) det kändes otroligt läskigt att äta ris, pasta osv. Vågade fika med kompisar och jag insåg att man blir ju inte tjock av att fika eller äta kolhydrater. 

 

Men ÄNDÅ fortsatte jag att sakta gå ner i vikt, även fast jag inte insåg det så åt jag fortfarande för lite. Hallå, jag fikar ju, jag äter onyttigt ibland, jag äter kolhydrater. Jag äter väl inte för lite längre?? Det var det jag tänkte men även fast jag åt allt detdär så åt jag miniportioner. 

 

Jag sa sedan i höst att "okej nu är jag in recovery och ska gå upp i vikt" men jag visste ändå innerst inne att så fort jag gick upp ett kilo skulle jag snabbt gå ner det igen. Jag drack massa vatten för att väga mer på invägningarna och ljög om att jag äter ju ordentligt!

 

Det var nog inte förens efter jul som jag verkligen var trött på allt. Trött på sjukdomen och verkligen insåg att jag är sjuk. Att jag fick börja träna räddade mig något enormt och gav mig dendär viljan till att gå upp i vikt. Hade jag inte fått börja träna är det mycket möjligt att jag hade gått ner ännu mer vid detta laget. Jag har nu insett att man blir inte tjock av att äta ordentligt, av att fika, äta en ben&jerry, lite godis här och där. Det man är sugen på helt enkelt. Det började med att jag ville gå ner några kilon men några kilon blev allt fler och jag ville bara gå ner mer och mer. Allt jag ville var att bli smal. Jag tränade och åt inte nyttigt för att må bra haha, nä det kanske var det jag sa till alla men den riktiga anledningen var för att bli smal. 

 

Nu vill jag inte bli smal, nä jag bryr mig inte ett skit om att vara smal. VARFÖR är det så jäkla viktigt egentligen? Det finns så mycket mer än att vara smal. Väger hellre 20 kg mer och är stark och lycklig. Min största önskan var då att bli smal, idag är den att kunna älska mig själv.